Tung dag idag.

Ja det har varit en tung dag idag. Ingen Jade under täcket i natt då jag sov. Ingen Jade som satt på fodertunnan då jag skulle ge dom mat. Tårarna rann och saknaden blev mig övermöktig. Var på ett möte i stan och då ja göppnade dörren och alla hundar kom rusande så fattades hon. Hon som brukade hoppa rätt upp i min famn för hon blev alltid så glad.

Jag har känt idag att jag vill spola tillbaka tiden. Att hon ska vara hör hos mig. Livs levande och må bra i själen. Samtidigt som jag vet att det var det enda beslutet jag kunde ta. Att hon redan var så trasig att det inte gick att reparera. Jag har legat på golvet idag och gråtit,svurit ve och förbannelse över dessa militärer. Flocken har varit samlad. Till och med  valparna blev lugna och la sig runt mig.

Deras matte brukar inte vara sån. Så de var vädigt konfudnerade.

    I den här filten som är bakgrund till det här fotot lindade jag in Jade.

Jag har fått massor av kärlek från vänner jag känner personligen och vänner på Facebook som jag bara känner via nätet. Underbara ord som fått mig både att rodna och att gråta än mer. Ett inlägg var från en vän som heter Vivian.

.En eloge till dig, som inte egoistiskt knyter till dig en flockmedlem, som så klart och tydligt mår dåligt och som du kämpat med under så pass lång tid, som du gjort. Det krävs mod och ett stort hjärta att fatta denna form av beslut. Jag finns om du behöver mig ♥♥♥

Sådana ord värmer.

Här kommer ett till från vännen Angelica:

Tvivla aldrig Carina, Jade var skadad på insidan, en skada som ingen annan såg, du var ett balsam för hennes sår lång tid, men fattade beslutet att hon skulle få sova och bli fri från alla spöken, smärtan och allt annat!
Stor kram till dig och lyssna på Vivvi ♥

Här kommer ett till från vännen Jeanette:

 Carina Stingy Frohm , du är precis den hundägare som alla hundar borde få rätten att komma till. Du gjorde helt rätt, nu springer hon i hundhimmelen och behöver inte längre vara nervös. Hon hoppar, busar och är precis som den hund hon skall vara, lugn och harmonisk. Jag kommer ihåg när du skrev om denna militärövning och hur orolig Jade blev, men att det gått så lång tid....helt otroligt. Stor eloge till dig, älskar dig på mitt lilla vis

Min veterinär skicade oxå en hälsning:

Tänker på dig Carina! Vissa beslut känns omänskliga att fatta även om dom är rätt. Hoppas du får en fin helg! Kram!

Dessa inlägg värmer mig i hela kroppen.

Däremot något som gör mig arg, upprörd och väldigt ledsen är att få ett mail från en "tidigare" vän.

Frågan löd så här. Såg att du hade avlivat en av hundarna. Hur mycket tjänade du på den då? Har du dåligt med pengar eller? För du hade väl en livförsäkring som du kan ta ut nu.

Den här personen är helt avpolleterad ufrån  mitt liv nu. Och jag skrev ett inte så smickrande svar. En person som under lång tid varit avundsjuk på att jag tjänar så mycket på mina hundar. Jag tjänar ingenting på mina hundar. Inte ekonomiskt iaf.

Och dessutom är det så att om man har en hund som har ont i själen och därför låter den somna in så räknas det inte som sjukdom och då utfaller ingen livförsäkring. Något jag redan visst då jag kontaktade försäkringsbolaget iafall de villa ha några papper fårn veterinären soms tyrkte att hon var avlivad.

Anledningen till att Jade fick somna in var följande.

Hon kom till mig rädd och osäker på det mesta. Men vi jobbade på och det gick riktigt bra. Jag kunde ta med henne ut på promenad och bland människor. Vi satt vid caféet och hon klarade av det. Hon var lättlärd och vi tränade på en del olika moment.

Men efter den traumatiska uppevelsen då militärerna var här och hade sin övning så blev hon sig inte lik längre. Hon hade först diareer i 2 dagar och bajsade ner överallt.

Sen kom hon en bit framåt för att sen backa igen i utvecklingen. Och så där har det hållit på.

En bra förmiddag, en mindre bra eftermiddag. En hel dag som fungerande ibland några dagar. För att sen falla tillbaka och bli ännu värre. Då när man tror att nu vänder det.

Jag har funderat ,pratat med andra som har erfarenhet och andra med hundar. Jag har pratat med veterinären och en hundpsykolog. Jag har tränat henne och tränat henne. Men tyvärr har det inte givit det resultat som måste till för att hon skulle få ett fullt värdigt liv.

Hon hade en stress i kroppen hela tiden. Hon kunde aldrig slappna av eller lägga sig till ro. Hon blev mer och mer bunden till mig och hon hade full tillit.

Hon klarade inte mindre barn inte ens hemma här i sin egen "trygghet" . Hon blev ständigt attackerad av den övriga flocken. Då hon var i den obalans som hon var.

Jag fick ständigt vakta för att hon inte skulle bli skadad.

Efter nyår så blev det värre. Hon blev än mer på sin vakt. Minsta ljud eller tom ljud som inte jag hörde reagerade hon starkt på. For till dörren och drog igån galla. Och då alla var uppe i varv så attackerade do andra henne. Då hade hon sin itllflyktsort in under skohyllan.

Är det ett värdigt hundliv att behöva utstå detta dag ut och dag in???? Nej det är det inte  enligt mig.

Det är inte helelr ett alternativ att omplacera en hund som mår så här. Så det enda alternativet som fanns var att hon fick somna in.  Och det var inte för  min skull. Det var för henens. Nu har hon fått frid och Sting har med all säkerhet mött upp henne och visat henne till rätta.

Då vi kom till veterinär Niclas så fick vi ett rum. Sammma rum där Sting somnade in för lite mer än två år sen. Hon var nyfiken och satt i mitt knä och sniffade med nosen. Mellan varven så silckade hon bort mina tårar. Deztiny var oxå med och vi inväntade den första av tre sprutor. Då de kom in så kastade Jade sig upp i min fam och klamrade sig fast runt min hals med framtassarna och kissade ner mina byxor.

Det gick fort och sen gick dom direkt ut ur rummet och vi blev återigen själva vi tre. Jade satt i min famn. Slickade tårar både på mig och Dezz. Sen la hon sig tillrätta i mitt knä. Och efter en stund så var hon totalt  avslappnad.

Jag pussade på henne och hon blev mer och mer trött. Jag la henne i en filt så som man gör med små barn. La henne i min famn och höll henne mot mitt bröst. Pussade,smekte och pratade.

Hon var helt lugn och emellanåt hördes en suck. Jag vyssade henne, smekte hennes öron. Och hon var bara lugn och fridfull. Dezz och jag var där och det kändes bra att inte vara själv.

Dezz satt ett tag med henen i famnen oxå. Och vi grät sakta för Jades öde. Även om beslutet är rätt så behöver jag inte känna det  mentalt.

Andra och tredje sprutan var bara formalitet egentligen. För hon var redan borta efter den första. Hela tiden låg hon i min famn i sin trygghet. Jag smekte och pussade henne. Dez pussade och kramade och smekte på henne.

När vi kände att vi tagit farväl så lindande jag in henne i en mjuk fleesfäll. La hennes tassar i kors så som hon ofta gjorde då hon låg ner. Endast ehnnes vackra huvud syndes och hon såg så rofylld ut.

Trodde inte att tomheten skulle bli så påtaglig. Hur kan en liten 3,5 kg tjej ta en så stor plats? Hur kunde det bli så tyst i huset?  Jag har 13 hundar härhemma och det känns tomt. Jag söker efter henne. Den lilla rådjursliknande tjejen. En av de vackraste . Tänk om inte om fanns. Vad mycket lättare allts skulle bli.

Jag är tacksam för den tid vi fick tillsammans och nästan exakt 2 år (sånär på en dag) efter att jag höll den lilla nyfödda Jade i min famn och hon började leva så fick hon vila i min famn då livslågan slocknade.

              Du fattas mig JADE och du kommer altid att ha en plats i mitt hjärta

                                                R.i.P  Jade

                                       Lillasyster Glåria och storasyster Jade.